ARENA.
Ska regeringar samtala med terrorister och kan fredsprocessen i Nordirland användas som en modell för konfliktlösning på andra håll i världen? Det frågar sig författarna bakom Talking to Terrorists. Making Peace in Northern Ireland and the Basque Country.
John Bew, Martyn Frampton och Iñigo Gurruchaga ger en noggrann sammanfattning av brittiska regeringars hantering av konflikten i Nordirland och deras kontakter med IRA, vilka ledde till att ett fredsavtal slöts 1998. Därefter tittar de på situationen i Baskien, där ETA härjar sedan ett halvsekel, och spanska regeringars bemötande av terrororganisationen, som man ännu inte förmått att lägga ned vapnen.
Fredsprocessen i Nordirland har på senare år hyllats som en framgångssaga av politiker och diplomater världen över. Involverade i processen menar att lärdomarna från Ulster kan appliceras på andra konflikter. Man har delat med sig av sina erfarenheter i krigsdrabbade områden som Östtimor och Sri Lanka och har uppmanat USA att inleda samtal med al-Qaida.
Talking to Terrorists ifrågasätter dock denna nyvunna övertygelse att det är nödvändigt för regeringar att föra dialog med sina fiender. Att samtala med terrorister är inte i sig en garant för fred, menar författarna. De påminner om att brittiska regeringar samtalade med IRA i 26 år innan parterna enades i Långfredagsavtalet och att samtal med ETA pågått sedan början av 1970-talet utan att ännu ha burit frukt. De senaste fredssamtalen havererade 2007.
Det är mycket som ska stämma för att samtalen faktiskt ska ge resultat. Tidpunkten ska vara den rätta, parternas engagemang måste vara uppriktigt, samtalen bör vara del av en större strategi. Vilka personer som medverkar i samtalen spelar in, liksom terrororganisationens position. Det är skillnad på att samtala med terrorister som upplever att vapnen och våldet för dem närmare målet och med dem som upplever kampen som hopplös. Är inte omständigheterna de rätta finns risk att situationen snarare infekteras ytterligare. Den brittiska regeringens beslut att möta IRA 1972 blev startskottet till en kraftig våldseskalering, liksom den spanska regeringens dialog med ETA i Alger under 1980-talet.
Författarna ifrågasätter också bilden av fredsprocessen i Nordirland som en framgångssaga. Höga murar skär fortfarande genom Belfast för att skilja de protestantiska stadsdelarna från de katolska. Missnöjet pyr på både Shankill och Falls Road. I mars, bara månader innan boken kom ut, briserade en bomb vid en brittisk militärbas i Antrim i Nordirland, som tog två soldaters liv. Bakom dådet låg Real IRA och den hyllade freden skakades om på nytt. Fredsprocessens ledargestalter gick genast ut i medierna och lovade att inget kan hota freden. Sedan dådet i Antrim har dock oron ökat. Politiker i det regionala parlamentet har mottagit hot och utbrytargrupper från IRA lockar till sig nya, unga medlemmar i finanskrisens Nordirland.
Bew, Freampton och Gurruchaga menar att det fortfarande finns många obesvarade frågor kring den hyllade freden. Stora frågor. Var till exempel Långfredagsavtalet verkligen den bästa lösningen för Nordirland, eller slöts freden på bekostnad av verklig försoning?
Publicerad i Arena.