HISTORISKAN.
Beatrörelsen förknippas ofta med en manlig värld av äventyr, droger och vårdslösa bilfärder tvärsöver Amerika. Men beatlitteraturen rymmer även kvinnliga författarskap, som ger ett kvinnligt perspektiv på livet inom den bohemiska världen i efterkrigstidens USA.
Få litterära grupperingar har nått sådan kultstatus som beatrörelsen. Författare som Jack Kerouac, Allen Ginsberg och William Burroughs har blivit populärkulturella ikoner, och verk som På drift, Howl och Den nakna lunchen räknas till den litterära allmänbildningen.
De kvinnliga författare som levde och verkade inom beatsfären – jo, de fanns faktiskt – har dock blivit näst intill osynliga. Deras verk är inte inkluderade i beatlitteraturens kanon och de har i stort ignorerats av litteraturvetenskapen. Länge ansågs inte de kvinnliga författarna ha spelat någon väsentlig roll inom beatlitteraturen. Det var först i slutet av 1980-talet, omkring tjugo år efter att andra vågens kvinnorörelse tog fart och en feministisk litteraturteori etablerades, som denna inställning började ifrågasättas, och det dröjde en bit in på 2000-talet innan beatkvinnorna började läsas och studeras i större utsträckning. ”När männen dog började omvärlden intressera sig för oss”, som författaren Hettie Jones krasst konstaterade.
Litteraturprofessorn Ann Charters, som är specialiserad på rörelsen och vars beatantologi The portable beat reader (1992) var den första som inkluderade texter av kvinnor, har länge framhållit de kvinnliga beatförfattarnas betydelse. Hon menar att det kvinnliga perspektiv de erbjuder är absolut nödvändigt för att fullt ut förstå såväl rörelsen som dess samtid. Beatkvinnorna skildrar en verklighet som inte framkommer i de manliga kollegornas verk. De skriver om sådant som beatmännen sällan berörde, såsom familjeliv, föräldraskap, aborter, kvinnors sexualitet och de skilda villkoren för män och kvinnor inom både beatrörelsen och det amerikanska efterkrigssamhället.
Trots den manliga dominansen fanns det kvinnor på beatscenen redan från början. Poeten Diane di Prima var en av de mest framträdande och produktiva. Hon började tidigt skriva dikter om sin motvilja mot det normativa samhället och sin identitet som kvinna och konstnär. Hon debuterade 1958 med This kind of bird flies backwards, som sedan följts av ytterligare ett trettiotal diktsamlingar.
Joyce Johnsons debut Come and join the dance (1962) anses vara den första beatromanen skriven av och om en kvinna. Johnson började skriva på romanen, som skildrar en ung kvinna på väg mot ett liv bortom konventionerna, redan 1955 – innan någon av de stora beatklassikerna kommit ut. Även poeten och författaren Hettie Jones började skriva poesi under mitten av 1950-talet, men kom dock inte att publiceras förrän långt senare.
Di Prima, Johnson och Jones är de beatkvinnor som haft störst genomslag. Bland de andra skrivande kvinnor som kopplas till beatrörelsen finns poeter och författare som Elise Cowen, Brenda Frazer, Lenore Kandel, Joanne Kyger och Joanna McClure.
Joyce Johnson började skriva sin debutroman för att hon ville berätta om unga kvinnor som var annorlunda, som levde andra liv än de som porträtterades i kvinnotidningarna. Kvinnor som hon själv, som lämnat hem och familj för att gå en annan väg än den utstakade.
Efterkrigstidens USA var ett konservativt och konformistiskt samhälle med snäva könsroller. Kärnfamiljen var norm och unga kvinnor förväntades bo hemma tills de gifte sig, för att sedan slå sig ned som hemmafruar i en förortsvilla med man och barn. De unga kvinnor som hamnade inom beatsfären ville dock något annat och revolterade mot konventioner och förväntningar. De flyttade till egna lägenheter, skaffade jobb och levde självständiga liv – något som vid den tiden var ganska ovanligt och av många ansågs oanständigt. Självständighet förknippades ofta med sex, något som unga, ogifta kvinnor enligt samtida normer inte skulle ägna sig åt. Att dessutom sträva efter att bli poet eller författare – att vilja uttrycka sig konstnärligt och göra sin röst hörd i en tid när kvinnor skulle vara tysta och låta männen tala – var näst intill chockerande.
De beatkvinnor som skaffade familj gjorde det ofta på normbrytande vis. Hettie Jones gifte sig med den afroamerikanske författaren LeRoi Jones (senare Amiri Baraka) och fick två barn med mörkare hudfärg än hon själv, något som var högst kontroversiellt. Diane di Prima valde att skaffa barn ensam och levde länge som ensamstående och självförsörjande mamma.
Beatkvinnornas frigörelse innebar ofta att de hamnade i konflikt – eller helt bröt – med sina familjer. Den krävde både mod och uppoffringar, och innebar såväl äventyr som risker. I sina memoarer skriver Joyce Johnson att hon och de andra kvinnorna inom den bohemiska sfären var de första som vågade lämna sina föräldrahem. ”Vi visste att vi hade gjort något modigt, praktiskt taget historiskt.”
De unga beatkvinnorna levde i en tid som ännu inte påverkats av den andra vågens feminism. När de bröt sig fria hade de ingen kraftfull kvinnorörelse i ryggen och få kvinnor hade tidigare gjort det de gjorde. Beatkvinnorna saknade förebilder, men skulle själva komma att bli det. Enligt poeten Anne Waldman utgjorde beatkvinnorna en viktig språngbräda för kvinnorörelsen. De var föregångare som stakade väg för kommande generationer kvinnor – både genom sina livsval och sitt skrivande.
Beatkvinnorna utgick ofta från sina egna erfarenheter som kvinnor i sina författarskap. De flesta av dem skrev poesi, några även prosa, men memoaren har kommit att framträda som den genre där de haft starkast genomslag. Joyce Johnsons memoarer Minor characters (1983) var den första som fokuserade på beatkvinnorna och det var den som väckte eftervärldens intresse för dem. Johnson skrev den just för att hon bekymrade sig över tystnaden kring beatkvinnorna. Hon ville göra deras liv synliga genom att berätta om sina erfarenheter.
Minor characters följdes av Hettie Jones How I became Hettie Jones (1990) och Diane di Primas Recollections of my life as a woman (2001). Dessa tre verk har haft ovärderlig betydelse för att synliggöra beatkvinnorna, deras skapande och villkor. I dem får vi ta del av deras tankar och erfarenheter kring moderskap och konstnärskap, kvinnlig vänskap, jämställdhet, de frostiga relationerna till föräldrarna och deras förhållanden med de ikoniska beatmännen. Genom att själva berätta om sina liv och erfarenheter ger beatkvinnorna en annan bild av tidens kvinnor än den som framkommer i beatmännens verk, där kvinnor oftast begränsas till underordnade roller som älskarinnor och musor, mödrar och prostituerade. I sina memoarer kliver beatkvinnorna ur rollen som passiva objekt och gör sig till aktiva subjekt, de definierar sig själva och skriver sin egen historia.
Att de kvinnliga beatförfattarna hamnat i skuggan av sina manliga kollegor beror inte enbart på eftervärldens ointresse. Beatrörelsen var starkt mansdominerad och kvinnorna inom den levde och verkade under helt andra villkor. Beatmännen må ha utmanat tidens rasism, homofobi och rådande normer, men de problematiserade inte kvinnans underordning. Joyce Johnson beskriver det som att kvinnorna enbart fick spela biroller, vilket även hennes memoartitel Minor characters anspelar på, och hon menar att kvinnornas underordning inom rörelsen har medfört att de kvinnliga författarskapen förbisetts. Även om det fanns många skrivande kvinnor inom beatsfären så var det få som lyckades bli utgivna vid den tiden. Det var först efter den andra vågens feminism som beatkvinnorna började publiceras i större utsträckning.
Flera av de kvinnor som har skrivit om sina erfarenheter från den här tiden vittnar om att beatrörelsen var sexistisk och ibland rent kvinnofientlig, att det var svårt att ta sig fram som kvinna. I Girls who wore black: Women writing of the beat generation skriver litteraturprofessorerna Ronna C. Johnson och Nancy M. Grace att beatmännen i stort delade mainstreamsamhällets syn på kvinnor som intellektuellt och kreativt underlägsna. Allen Ginsberg medgav i en intervju att männen inom beatrörelsen exploaterade kvinnorna, som ofta möjliggjorde männens författarskap, och att de varken uppmuntrade eller visade någon uppskattning för deras skrivande. I samma andetag hävdade han dock att det bland de kvinnor han kände under den tiden inte fanns någon med samma litterära kvalitet och kraft som exempelvis Kerouac eller Burroughs. Männen, menade han, kan inte klandras för att det inte fanns några framstående litterära begåvningar bland kvinnorna inom beatsfären.
Diane di Prima skriver i sina memoarer att beatvärlden var oerhört maskulin, men att hon på den tiden såg beatmännen som sina kollegor, som kämpande konstnärer likt hon själv. Hon fokuserade helt på sitt skrivande och var en av få kvinnor som faktiskt läste upp det hon skrev vid samtida poesiuppläsningar, men hon berättar att hon trots det ofta uteslöts från litterära evenemang och hade svårt att bli publicerad – något hon löste genom att köpa en egen tryckpress och ge ut sina böcker själv.
Beatmännens äventyrliga liv, med resor och droger, gav dem stoff till sitt skrivande och möjligheter att skildra ett annat Amerika, bortom förortsidyllen. I Minor characters återger Joyce Johnson hur en av hennes professorer vid elituniversitetet Barnard sade till en sal full av kvinnliga studenter med skrivardrömmar, att om de verkligen ville bli författare så skulle de inte sitta där i bänkraderna, utan i stället vara ute och åka godståg genom Amerika. Tidens unga kvinnor, skriver Johnson vidare, hade dock sällan möjlighet att uppleva den typ av äventyr som ansågs nödvändiga för ett intressant författarskap. Att ge sig ut på vägarna innebar betydligt större risker för kvinnor än för män. ”Vår väg blev i stället de märkliga liv vi levde”, konstaterar Johnson. För beatmännen var frihet att lifta västerut eller experimentera med opiater i Tangier. För kvinnorna var det att skaffa en lägenhet och ett jobb – i stort sett det som männen flydde när de gav sig ut på drift.
Många beatkvinnor levde tillsammans med skrivande beatmän, men under helt andra villkor och med helt andra förutsättningar att utveckla sina författarskap. Beatmännens revolt mot samhällets konventioner innebar att de även tog avstånd från den traditionella mansrollen som make, far och familjeförsörjare. De undvek lönearbete så långt som möjligt, dels för att de ville bryta normen, dels för att det stal tid från skapandet. Beatkvinnorna hade däremot en annan inställning till arbete. ”För den ene av oss var arbete slaveri, för den andra en garanti för frihet”, skriver Hettie Jones i sina memoarer. För henne innebar arbete ekonomisk självständighet och ett brott mot den konventionella kvinnorollen. Under sitt äktenskap med LeRoi Jones, skriver hon, var det oftast hon som stod för försörjningen så att han skulle kunna ägna sig åt sin spirande författarkarriär. Att inte vara ekonomiskt beroende av en man innebar frihet och kontroll, men också att de egna litterära ambitionerna fick läggas åt sidan, vilket frustrerade henne och de andra beatkvinnor som försörjde sina skapande män.
För de kvinnor som skaffade familj minskade utrymmet för kreativt skapande ytterligare. Att beatmännen avvisade mansrollen innebar inte att de traditionella könsmönstren frångicks i övrigt, tvärtom. Även om beatkvinnorna klev utanför den konventionella kvinnorollen genom att arbeta, så förväntades de fortfarande ta det traditionellt kvinnliga ansvaret för hushållsarbete och eventuella barn. Det ingick inte i den nya mansroll som beatmännen skapade åt sig. Många av de beatkvinnor som levde med skrivande män förväntades dessutom anta ännu en kvinnlig roll – den att stötta och främja sin mans karriär. Flera, som Hettie Jones och Brenda Frazer, korrekturläste, redigerade och maskinskrev sina mäns texter. I sina memoarer skriver Jones att hon var Rois sekreterare. Först när äktenskapet tog slut fann hon utrymme att utveckla sitt eget författarskap, som i dag omfattar ett tjugotal verk inom såväl poesi som prosa.
Då utmanandet av samhällsnormerna var beatrörelsens kärna, förefaller det i dag märkligt att beatkvinnorna fått sådan blygsam uppmärksamhet. Deras kliv bort från tidens konventioner och omvärldens förväntningar var lika stort som männens, om inte större, och den nonkonformitet de gav uttryck för i sina verk – och sina liv – är central i beatrörelsen. Beatkvinnornas författarskap bör ha en självklar plats inom beatlitteraturen. De breddar definitionen av beat och ger oss den andra halvan av historien. Utan dem kan vi inte få en fullständig bild av beatrörelsen, dess litteratur eller samtid.
Publicerad i Historiskan.