TIDNINGEN VI.
I unga år är våra sinnen vidöppna, därför blir vi allra mest ”jordade” i vår barndoms natur. Den kan avgöra om vi som vuxna känner oss hemma i skogen, längtar till havet eller trivs bäst i öppna landskap. Möt författarna som ständigt skriver sig tillbaka till den natur de lekte i som barn.
”De inflyttade gick en okänd stig genom okända trakter, och de var utan annan vägvisare än floden, men de kände sig mindre ängsliga och satte ner sina fötter säkrare än de gjort någonstädes i det nya landet. De närmade sig här det invänjda och hemvana: De gick i skog.”
Först när Karl-Oskar, Kristina och de andra bönderna från Ljuder socken i Småland klev in i Minnesotas väldiga skogar kunde de andas ut, skriver Vilhelm Moberg i Utvandrarserien.
Färden över Atlanten hade varit fruktansvärd. Resan med flodbåt genom Mellanvästerns enorma slättland minst lika skrämmande. Men nu gick de i skog, trampade på trädrötter och mossa, omgivna av samma sorters träd som i Småland. Trots att de befann sig i främmande land kände de sig hemma.
Kristina är den av utvandrarna som starkast längtar efter Smålands natur. Sömnlösa nätter går tankarna till astrakanapeln hemma i Duvemåla. För barnen berättar hon om sommarens smultron och ljungen i hagarna, hon förundras själv över sina känslor. När hon upptäcker likheter i naturen känns livet i det nya landet lättare – som när det visar sig att blåsippan blommar också i Minnesota om våren eller när hon kring nybygget känner samma doft av barr och mossa som hemma i Sverige.
”Med markerna som här omslöt dem skulle de snart bli kända. Invandrarna från Ljuder hade kommit till en främmande skog, och de hade kommit hem: De var inte längre de bortvillade i världen.”
Historien om Karl-Oskar och Kristina är fiktion, men den trygghet de känner i det välbekanta landskapet är inte ett fantasifoster. Känslan är inte heller unik för 1800-talets emigranter. Miljöpsykologen Anna Adevi vid Sveriges lantbruksuniversitet har i sin forskning hittat en stark koppling mellan barndomens natur och den natur man dras till som vuxen. Adevi menar att vi helst slår oss ned på platser som liknar dem i de tidiga åren.
I sin avhandling Supportive Nature – and Stress för Anna Adevi fram teorin att de flesta svenskar identifierar sig med någon av landskapstyperna hav, skog, slätt och sjölandskap.
– En person som vuxit upp med skogen känner sig trygg där, medan en kustperson kan tycka att det är skrämmande när det viner i träden eller prasslar i buskarna.
– Det handlar helt och hållet om trygghet. Precis som föräldrarna står för trygghet, utvecklar barnet en trygghet i den natur det omges av, säger Anna Adevi.
Vilhelm Moberg är inte ensam om att ha skildrat känslan av barndomens natur. Verner von Heidenstam, Astrid Lindgren och Kerstin Ekman har skrivit på temat och Karl Ove Knausgård, som bott i Sverige i 14 år, berättar i sin självbiografiska romansvit Min kamp om känslorna till det norska Sørlandets natur.
För Linda Olsson, bosatt i Nya Zeeland sedan 1990, blev skrivandet av debutromanen Nu vill jag sjunga dig milda sånger ett sätt att hantera längtan efter den svenska naturen. Hennes roman utspelar sig bland rundade fjäll, blommande ängar och knoppande björkar.
– Om jag stannat i Sverige hade jag nog inte tänkt så mycket på den svenska naturen. Jag växte upp i Årsta i Stockholm och naturen var ett starkt inslag. Vi hade Årstaviken och skogen, vilda blommor och bär. Jag kunde varenda sten och träd där. De gjorde ett väldigt starkt intryck, säger hon.
När Linda skrev Nu vill jag sjunga dig milda sånger funderade hon på att flytta hem till Sverige, men visste inte om det var möjligt. Kanske skulle hon inte komma hem mer.
– Skrivandet var en väldigt melankolisk process. Det kändes lite som att ta farväl av barndomens natur och jag tror att jag skrev in det i boken. Allt finns där: blåklockor och smultron, älgar och kräftor, björkar och granar. Det var väldigt helande för mig. Det finns ett djup i den kunskap man har om barndomens natur. Jag kan inte skriva på det sättet om någon annan miljö, menar Linda.
– Det är något speciellt med de där första minnena från barndomsåren. Doften av en sommarhet tallbacke, känslan av att springa barfota i gräset och ljudet av den första koltrasten. När jag hör den i dag kommer en hel skjuts med känslor och förväntningar. Fågelljuden på Nya Zeeland har jag inga referensramar till alls, de betyder absolut ingenting.
Linda tror inte att den första generationens invandrare någonsin får känslor för den nya naturen.
– Rent logiskt kan man tycka att det är vackert, men känslorna är förbundna med den natur man upplevde som liten. Mina barn har ett mycket starkare förhållande till den nyzeeländska naturen.
Men varför påverkas just barn så starkt av naturen som omger dem? Varför lämnar inte vuxenlivets natur samma avtryck?
Gunilla Halldén, professor emerita vid Tema Barn på Linköpings universitet och författare till boken Barndomens skogar:
– Barndomsupplevelser är starka och sinnliga, det handlar mycket om dofter, känslor och rörelser. Känslan av att gå på nyklippt gräs eller doften av granbarr finns med oss hela livet. Senare intryck fogar vi in i våra referensramar och begreppssystem, medan barndomens sinnesupplevelser drabbar oss mer direkt. Det är som att man ”blir jordad”.
Precis som Vilhelm Mobergs emigranter är Gunilla Halldén uppvuxen i de småländska skogarna. Som nybliven pensionär har hon slagit sig ned i Roslagen, i en natur som i stort liknar barndomens.
– Där finns en trygghet, ett lugn och något bekant som häktar tag i tidigare upplevelser. När jag går i skogen eller badar i vår insjö, kan jag få en väldigt stark känsla av att jag hör ihop med naturen här. Det är lite som att komma hem.
Pernilla Ouis, forskare i humanekologi vid Malmö högskola, säger att människans längtan efter att återvända till viss del handlar om nostalgi. En känsla av att komma tillbaka till ursprungsläget och finna frid, kanske rentav bli lika lycklig som i barndomen. Men hon har också en annan förklaring.
– Chansen att överleva ökar om man känner sina omgivningar, om man vet hur naturen fungerar och vad som är farligt.
Som tornedaling har författaren Mikael Niemi en särskild relation till skogen och älven.
– De är min barndoms landskap och har definitivt präglat mig. Men jag bor ju kvar här, ser älven från fönstret varje dag och lever mycket av livet i skogen. Att ha ett landskap inom sig är som att ha en vän, säger han.
Mikael har inte medvetet placerat sina böcker i Tornedalen, det har bara blivit så.
– Som när jag skrev Svålhålet, en science fiction-bok om rymdresor och svarta hål. Vad gjorde jag då? Jo, jag lade jag den första scenen vid bäcken Liviöjoki, intill skogen och Torne älv. Jag kunde inte låta bli. För mig är det ren njutning att få beskriva det här landskapet som jag känner så väl. Det blir lite ståpäls, jag går igång.
Många tornedalingar har ett speciellt förhållande till älven, säger Mikael.
– Därför var det extra roligt att skriva Fallvatten, där jag verkligen fick frossa i det strömmande vattnet. Jag har faktiskt skrivit om Torne älv i alla mina romaner utom Skjut apelsinen. Där såg jag det som en utmaning att inte nämna den, då kom i stället skogen in.
– Jag skulle nog kunna skriva om annan natur, även om det skulle vara svårare. Det viktigaste är att man har förmågan att känna fascination inför ett landskap.
– Genom barndomens natur får man en ingång även till andra landskap. Det kanske är det man missar om man inte får en stark relation till den, flyttar ofta. Då kanske man hamnar i ett läge där inget landskap talar till en – oavsett om det är en vulkan, ett brusande hav eller en djungel. Det måste vara den största tragiken.
Få har väl fångat exakt den känslan lika väl som Verner von Heidenstam i sin dikt Ensamhetens tankar:
”Jag längtar hem sen åtta långa år. I själva sömnen har jag längtan känt. Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går – men ej till människor. Jag längtar marken, jag längtar stenarna, där barn jag lekt.”
Publicerad i Tidningen Vi.