LIRA MUSIKMAGASIN.
Vevliran är på samma gång arkaisk och hypermodern. Det menar liraspelaren Johannes Geworkian Hellman som ger instrumentet nytt liv i sin musik. I höst är han aktuell med ett nytt album och turné med bandet Garizim.
Det var på en julfest för snart tolv år sedan som Johannes Geworkian Hellman hörde den ovanliga vevliran för första gången.
– Det kändes som att jag hittade min röst. Vevliran sa det jag ville säga. Jag blev alldeles uppslukad och det enda jag ville var att spela, berättar han när vi en solig sensommardag träffas i Köpenhamn, där han är på tillfälligt besök.
I dag ses han som en av de mest lovande vevlirespelarna i världen. Han spelar i konstellationer som Garizim och Symbio och har i sommar uppträtt på franska folkmusikfestivaler jämte liralegender som Valentin Clastrier. Till hösten väntar studier vid Sibelius-Akademin i Helsingfors.
Vevliran blev inte bara Johannes röst, utan även ett yrke och ett sätt att leva. När han pratar om den blir det tydligt att åren inte dämpat hans fascination för instrumentet.
– Det finns något väldigt arkaiskt i vevlirans sound. Den här eviga tonen, bordunen, slår an något i hjärtat. Samtidigt kan liran vara ett hypermodernt instrument och väldigt experimentellt.
Själv spelar han en elektroakustisk vevlira, vilket innebär att han kan spela både traditionellt och i helt andra sammanhang, med effekter och nya ljud.
– Min vision om liran är progressiv. Jag är väldigt öppen för att hitta nya tekniker och utveckla musiken. Mina projekt är oftast en crossover mellan traditionell folkmusik och konstmusik, med improvisation som ett tydligt element. Det är ofta där jag landar när jag uttrycker mig som musiker.
Johannes rör sig mellan genrer och får därmed möjlighet att spela med många olika musiker.
– Ibland känns det nästan som att jag spelar ett annat instrument, fast det är samma vevlira, för jag använder den på ett annat sätt. Jag får ofta höra att jag har en egen spelstil och jag tror att det beror på att jag haft många lärare som spelar andra instrument. Jag har inte fått presenterat för mig vad som funkar på just vevlira, utan har fått pröva mig fram för att hitta ett sätt att spela som säger det jag vill. Det är jag väldigt tacksam för, det har utvecklat min hållning till instrumentet.
Vevliran befinner sig just nu i en spännande utvecklingsfas, och det instrument som spelas i dag är ett helt annat än det som spelades på Medeltiden.
– Det har fortfarande en vev, ett hjul och strängar, men sedan är det helt annat. Både lirabyggare och musiker utvecklar instrumentet. Det kommer hela tiden nya funktioner och möjligheter. Man vill modda sin vevlira och få fler verktyg i lådan för att kunna förmedla sin berättelse.
Just berättandet är viktigt för Johannes, att musiken säger det han vill säga till publiken.
– Den musik som berör mig mest är musik som kommunicerar med mig, som jag känner igen mig i. Musik handlar om människor, om det vi ser, tänker på och drömmer om. Det vill jag omfamna när jag spelar, både i min musik och i mötet med dem jag spelar med och för.
Johannes berättar att vevliran just nu upplever ett uppsving och är populärare än på länge. Han gissar att det är ett av de snabbast växande instrumenten i världen, något som även märks i Sverige. Han hör den i fler band, fler vill ta lektioner och fler bjuder in honom att spela i olika projekt, även inom genrer som pop och improvisation. Vevliran börjar hitta sin plats i samtiden.
Annat var det när han själv upptäckte vevliran den där julen. Det tog över ett år att få tag i ett eget instrument – de byggs för hand efter beställning. När han väl fått sin lira fanns varken kurser eller lärare, så Johannes började veva själv hemma, med hjälp av Youtube.
Vevliran var inte hans första instrument. Han gick hela grundskolan på musikskolan Lilla Akademien, där han spelade klassisk fiol och blockflöjt. Men genom vevliran upptäckte han folkmusiken och klev in i en ny musikalisk värld. Han inspirerades av band som Garmarna och Hedningarna, letade upp liraspelare som gav vägledning och började åka på stämmor.
Under gymnasiet spelade han sin lira på Södra Latins musikprogram. Därefter gick han ett år på Musikkonservatoriet Falun, innan han började på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 2011. Parallellt med studierna reste han till Österrike och Frankrike, vevlirans främsta hemvist, för att träffa och lära sig av stora liraspelare som Valentin Clastrier och Matthias Loibner. De senaste åren har han själv undervisat och gett kurser, hemma i Sverige, men även i Spanien, Holland och Tyskland.
– Jag har rest en hel del med det här instrumentet och träffat fantastiska människor som inspirerat mig lika mycket som musiken. Det betyder så mycket när personer man inspireras av ger av sig själva, för när man fått av andra blir det lättare att själv ge vidare. Den ge-och-ta-cirkeln är väldigt stark inom folkmusiken. Det är ju en muntlig tradition som alltid förts vidare på det viset.
För fem år sedan började Johannes spela med bandet Garizim, som även består av Elias Frigård på saxofon och Jordi Carrasco Hjelm på kontrabas.
– Det är en udda sättning som gör vår musik väldigt karaktäristisk för oss. Vi har hittat ett eget sound och skapat något som känns genuint. Det är väldigt fint att arbeta i konstnärligt och vi har en speciell energi. Det känns i hjärtat när vi spelar tillsammans och det är viktigt för mig.
Garizim är inte så intresserade av att genrebestämma sin musik, de kallar den kort och gott för ”progressiv musik från Skandinavien med en global puls”, men den tangerar allt från folkmusik och jazz till pop och improvisation.
Att uppträda live är viktigt för Garizim och de har spelat mycket i Sverige. Oftast på folkmusikfestivaler och olika kulturscener, men de har också gjort turnéer i grundskolor. Nu börjar de även väcka intresse ute i Europa. I juli gjorde bandet en bejublad spelning på den franska folkmusikfestivalen Le Son Continu, som har särskilt fokus på just vevlira.
– Det var en fantastisk kväll med två tusen personer i publiken. Att spela där, på samma festival som förebilder som Valentin Clastrier, var en dröm som gick i uppfyllelse.
Under festivalen smygsläppte Garizim sitt andra album, See the birds are coming, som i Sverige släpps den 17 oktober. Före det gör de en kortare Sverigeturné.
– Vi längtar verkligen efter att komma ut och spela med det här nya materialet. Det känns som att vi skapat en egen värld på den här skivan och nu vill vi dela med oss av den.
Debutalbumet Fri (2011) resulterade i en nominering till årets nykomling vid Folk- och världsmusikgalan 2012. Det innehöll främst traditionellt material, om än i experimentell tappning.
– Den nya skivan drar åt många fler håll och förhoppningsvis kan fler ta den till sig. Den sorts musik vi spelar beskrivs ofta som smal, men den innehåller influenser från så många olika håll, så egentligen är den ju väldigt bred.
Nästa år släpper Johannes även ett album tillsammans med dragspelaren LarsEmil Öjeberget i projektet Symbio.
– Kombinationen vevlira och dragspel är magisk. Instrumenten fungerar väldigt bra ihop även om det finns fördomar om båda. Vi spelar progressivt och har en ganska speciell stil, så många som hör oss blir förvånade över att våra instrument kan låta så.
Året som kommer blir minst sagt intensivt för Johannes. Två nya album och en höstturné med Garizim. Studierna vid Sibelius-Akademin är ett utbyte från Musikhögskolan i Stockholm, där han tar sin masterexamen nästa vår. Masterkonserten blir en solokonsert med egenkomponerat material, men också premiär för ett helt nytt band som bildats speciellt för konserten. I april reser han till Madrid och Galicien för att undervisa. Därefter väntar spelningar, både i Sverige och Europa, med Garizim, Symbio, diverse andra konstellationer och det egna soloprojektet, som han också skriver material till. Under året får han också en helt ny vevlira, som just nu byggs i Österrike.
– Musikerlivet innebär många utmaningar, hårt arbete och stor osäkerhet. Samtidigt lever jag min dröm och jag känner både hopp och längtan inför framtiden. Det finns så mycket musik att upptäcka, så många ställen att spela på och så många människor att spela för.
Publicerad i Lira Musikmagasin.
Johannes Geworkian Hellman om vevliran
”Vevliran är en resonanslåda där man i stället för en stråke använder ett hjul som är kopplat till en vevaxel. När man vevar på veven snurrar det hartsade hjulet och vidrör strängarna. Den friktion som uppstår blir till ljud. Vevliran har en klaviatur med olika nycklar, trätangenter, i samma mekanik som nyckelharpan. Man trycker in nycklarna mot strängarna för att korta av dem och få olika toner.
Vevliran har olika sorters strängar. Melodisträngarna är kopplade till klaviaturen. Knarrsträngarna är kopplade till små stall i trä som vibrerar när man vevar hårdare och ger ett surrande ljud, knarr, som gör det möjligt att rytmisera musiken. Bordunsträngarna fungerar som bas. Bordun är en ton som ligger som grund eller referenston i modal musik.
Instrumentet är ganska komplext. Det är lätt att börja veva och få fram ljud, men det krävs mycket om man ska bli subtil. Precis som alla träinstrument lever vevliran sitt eget liv och man måste gå in i det på något sätt. Det kan vara en utmaning, men det är också väldigt fint att omfamna det som händer i stunden.”
”Man vet inte exakt var den kommer från, men vevliran har funnits runt om i Europa sedan 1100–1200-talet. Den var populär under medeltiden, men sedan försvann den en tid. Under högbarocken fick den ett uppsving och alla franska tonsättare under den tiden skrev musik för vevlira. Instrumentet har hela tiden rört sig mellan samhällsklasserna. Under 1800-talet spelades det av blinda och tiggare. Vevliran har alltid varit stark inom folkmusiken i bland annat Frankrike och Ungern, men de senaste 20-30 åren har den dykt upp i mer samtida och progressiva genrer. Det var fransmannen Valentin Clastrier som startade den vågen. Han är en legend som fått många efterföljare och är en av mina största förebilder.”